Idag vill jag skriva om min favoritpoet, Warsan Shire. Det var Dzana som visade mig henne någon gång i oktober, och det finns många texter som har fått mig att gråta, det finns så himla mycket poesi som har känts i hela kroppen - men inget som har känts så mycket som Warsans texter. Kanske för att allt hon skriver är så brutalt ärligt, naket och äkta. Dessutom känns det som hennes texter ger oss det som vi behöver se. Hennes erfarenheter av krig, hennes erfarenheter av att fått fly sitt hem, hennes erfarenhet av att vara kvinna i en patriarkal värld. Det jag älskar med henne, är att i allt mörker, så finns det ändå någon tröst. Blir du inte älskad av den du vill bli älskad av, är det inte ditt fel, det är hens fel för att hen inte vet hur en älskar någon som du och dylikt. Hon borde bli uppmärksammad mer, för människor som Warsan behövs verkligen.